Myltan

Nu är har jag äntligen en liten stund ledigt, känns som jag har stressat hela helgen. Men jag klagar inte. jag skyndade bara från den ena festligheten till den andra. Byn är en enda stor fest såhär års...jag satte stopp idag.

Eftersom en del verkar vara lite nyfikna på vem jag är så tänkte jag berätta lite för er.

Jag är född och uppvuxen en liten bit utanför Åre, där jag växte upp i ett grått hus. Mina bästa vänner bodde i likadana hus på varsin sida om mig. Anton och Alexander heter dom, jag brukade städa deras rum medans dom visade sin kapsylsamling för mig. Vi hittade på massa hyss, tjuvknackade hos alla andra grannar eller kastade snöbollar på turister. Vi älskade att bygga kojor och ägnade både somrar och vintrar åt det, ofta letade vi efter spöken i gamla lador utan resultat. En gång gick jag och Anton vilse i skogen när vi letade efter en lokatt, det var väldigt läskigt och jag trodde nog att jag och Anton inte skulle överleva den vintern. Men det gjorde vi eftersom vi kom på att vi kunde följa våra egna spår tillbaka.
När jag blev lite äldre kom jag in i något slags ensammoode, jag ville mest av allt sitta ensam på mitt rum och rita. Anton och Alexander brukade komma över och fråga om jag inte ville ut och leka, ibland lät jag dom övertala mig. Det blev mer och mer sällan vi umgicks så som vi gjorde när vi var yngre. Nu har vi gått väldigt skiljda vägar även om vi fortfarande bor på samma ställe alla tre.
Så flyttade Tua in i ett hus i närheten och jag hittade mig en fin tjejkompis, en hel sommar pratade vi rövarspråket med varandra och ingen förstod oss.

När gymnasiet började flyttade jag till Östersund för att lära mig mer om musik, jag hade valt musik/natur med fiol som huvudinstrument, men jag tog även pianolektioner där. Jag började spela fiol som sjuåring, enbart för att jag var avundsjuk på min storasysters fiol som jag inte fick röra för henne. Hon slutade efter några år medan jag fortsatte, egentligen mest för att jag inte vågade sluta. Min lärare var..inte nådig mot dom som slutade.
Östersund var fantastiskt, jag lärde mig så mycket om musik, om mig och om människor. I Östersund lärde jag känna fina Jennie, hon som vill spendera tiden med att väva och brodera och är duktig med orden.  
Som sextonåring gick jag och blev kär för första och hitills enda gången. Marcus som lärde mig allt. Jag ville så gärna ge honom mitt hjärta, men samtidigt som jag räckte fram det till honom, bad honom att ta hand om det, höll jag så hårt i det för jag vågade och ville inte riktigt ta risken att  förlora fotfästet helt. Jag är inte en risktagare. Jag gillar trygghet och lugn.
Det var en väldigt fin tid, antagligen den bästa. Men jag tror att det var klokt att jag höll i hatten, för i somras när vi gick skilda vägar gjorde det rätt ont ändå.

Nu är jag hemma i Åre igen och arbetar för att ha råd att flytta vidare sen, Stockholm eller Berlin vore roligt.